LISA EKDAHL HÖ STEN

Hösten br br Jag såg höstens sista löv br falla från sin gren br där växa nya löv i vår men den trösten är klen br jag såg höstens sista löv sakta segla ner br jag sörjer än inte men gråter inte mer br br Vart tog den vägen br den där klangen i min röst br då jag skrattade och grät och ropade ditt namn br jag minns en tid br då den där taggen i mitt bröst br inte alls var nånting självklart utan bara fanns ibland br vart tog den vägen br den där klangen i mitt bröst br jag ropade mig hes då jag ropade ditt namn br nu finns den ständigt br den där taggen i mitt bröst br sen du slutade att svara br sen den dagen du försvann br br Jag såg hösten vandra in br och jag såg sommaren gå